Historia sedan föreningen grundades 1938

Föreningen Svensk-Finlands Vänner grundades 1938. Som initiativtagare nämns ofta en i Stockholm bosatt finlandssvensk dam, fru Sai (Saima) Stenlid, som i mitten av 30-talet verkade för att få till stånd en finlandssvensk hembygdsförening i Stockholm. Vid samma tid försökte också en grupp akademiker vid dåvarande Stockholms Högskola bilda en stödförening för svenska språket i Finland. I spetsen stod etnografen professor Gerhard Lindblom med hjälp av den finlandssvenska historikern Alma Söderhjelm, som då befann sig i Stockholm. Dessa försök gav emellertid ej några påtagliga konkreta resultat.

Den som måste betraktas som föreningens grundare är byrådirektören, sedermera byråchefen vid Riksförsäkringsanstalten Nils Källström, som – visserligen med fru Stenlid som starkt pådrivande – kallade till ett möte på sitt tjänsterum den 10 februari 1938. Närvarande var nio personer, rikssvenskar såväl som finlandssvenskar. Man diskuterade grundligt frågan om att bilda en svensk förening för finlandssvenska intressen och tillsatte en stadgekommitté. Den 23 mars samma år hölls ett konstituerande möte i samma lokal och Föreningen Svensk-Finlands Vänner var ett faktum. Ordförande blev Nils Källström och skattmästare fru Stenlid. Bland övriga styrelsemedlemmar kan nämnas fil dr Eric von Born och fil lic Henrik Alm. Den ovannämnde professor Lindblom kom också senare att tillhöra styrelsen.

Efter diskussioner om balansen mellan det finlandssvenska och rikssvenska i föreningen enades man om följande formulering i ändamålsparagrafen: ”Föreningen Svensk-Finllands Vänner har till ändamål att sammanföra i Sverige bosatta finlandssvenskar samt för finlandssvenska frågor intresserade rikssvenskar för att tillvarata finlandssvenska intressen och bedriva upplysningsverksamhet, i främsta rummet rörande finlandssvenska frågor”. Senare bestämdes att föreningens högtidsdag skulle vara Svenska Dagen, d v s kung Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november.

Även föreningens namn var föremål för diskussion. Den slutliga formuleringen tillkom på förslag av professor Vilhelm Lundström, mångårig sekreterare i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, i vilken även Källström i många år varit verksam.

Föreningens första offentliga sammankomst hölls i Stockholm den 18 maj 1938 i restaurang Tre Remmare med föredrag av genealogen Harry Donner om svensk-finländska släktförbindelser. Det första ordinarie årsmötet ägde rum den 27 april 1939 och medförde vissa förändringar i styrelsen, dock ej i presidiet. Högtidsdagen den 6 november 1939 firades i Hedvig Eleonora kyrka under stor anslutning – omkring 1600 personer lyssnade till professor Nils Ahnlunds allvarsmättade föredrag.

Den 30 november 1939 inleddes kriget för Finlands del med ryskt bombanfall mot Helsingfors och föreningen bedrev under hela Vinterkriget 1939-40 en omfattande humanitär hjälpverksamhet liksom också senare under Fortsättningskriget 1941-44. Under åren därefter och alltjämt har föreningen med hjälp av tillkomna donations- och minnesfonder understött svenskspråkiga skolor och andra institutioner i Finland med betydande bidrag och även utdelat priser och belöningar till enskilda finlandssvenska kulturarbetare.

Ett betydande steg togs när föreningen 1941 startade en egen kvartalstidskrift med namnet Svensk-Finland för att allsidigt kunna spegla det svenska Finland både aktuellt och historiskt. Återkommande rubriker var ”Pressröster” med utdrag ur framför allt finlandssvensk men även rikssvensk press, ”Finlandssvenska notiser” med notering av viktigare händelser östanhavs, ”Litteratur” med sakkunniga recensioner av svenskspråkig skönlitteratur, poesi och sakprosa samt ”Föreningsangelägenheter” med information om föreningens livliga mötesverksamhet. Större delen av innehållet upptogs emellertid av längre eller kortare uppsatser och artiklar med namnkunniga och framstående företrädare för finländskt såväl som rikssvenskt kultur- och samhällsliv som författare. Tidskriften levde – med varierande utgivningsfrekvens – fram till 1975 och följdes då av en årsskrift med 1981 som sista utgivningsår.

Men även annan publicistisk aktivitet har förekommit. 1941 inleddes en skriftserie med en uppsats av Nils Källström, ”Finlandssvenskarnas ödeskamp” som nr 1. Därmed avstannade emellertid serien. De fyra tidskriftshäften som utgavs under året 1944 hade karaktären av temanummer med skildringar från de finländska landskap i vilka det svenska inslaget är mest uttalat, nämligen Nyland, Åboland, Österbotten och Åland. Dessa häften samlades mot slutet av året i en enda, rikt illustrerad volym med ett tillfogat förord av professor Olle Reuterwall. En liten behändig handbok med rikhaltigt innehåll utgavs 1948 med titeln ”Det svenska Finland – En orientering” under medverkan av inte mindre än 28 finlandssvenska författare, välkända och högst sakkunniga inom sina respektive områden. Ett initiativ av Nils Källström att insamla, sammanställa och publicera biografiska data om framstående finländare i närvarande och förfluten tid kunde inte fullföljas av föreningen, varför materialet överlämnades till Ekenäs Tryckeri ab. Resultatet blev skriftserien ”Finländska gestalter”, som under åren 1961 – 1980 utkom med 12 volymer i stort format. En 1977 påbörjad serie i mindre format utkom med en enda volym.

Vad medlemsantalet beträffar skedde en successiv ökning under de två första decennierna. Vid 1943 års utgång var antalet 524, 1949 passerades tusenstrecket – 1086 – och 1954 uppnåddes en topp med 1414 medlemmar. Visserligen nåddes en ännu högre topp 1956 med 2484 medlemmar. Då bör emellertid observeras att denna siffra även inkluderar ”passiva” s k B-medlemmar, d v s medlemmar av finlandssvenska föreningar, som med början 1955 kollektivt anslutits till Svensk-Finlands Vänner. Antalet ”aktiva”, d v s direktanslutna s k A- medlemmar uppvisade de närmaste åren en sjunkande tendens. Fram till 1969 hade inte mindre än 10 dylika föreningar anslutits, bl a Föreningen Svenska Österbottningar i Stockholm (den först anslutna) och Finlandssvenska Värmlandsgillet samt en Samarbetskommitté tillsatts. Detta år tillkom FRIS (Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige) varefter kollektivanslutningen upphörde. Samma år hade antalet direktanslutna medlemmar sjunkit till 563 och 1977 till 517. I dag (2013) är medlemsantalet ett 70-tal och stigande.

Föreningens grundare och förste ordförande Nils Källström avled – verksam in i det sista – på föreningens årsmötesdag den 14 mars 1955 efter 17 år i föreningens ledning. Hans efterföljare har varit i tur och ordning Martin Wellander, Bo Isaksson, Karl-Erik Näsmark, Yngve Nordenswärd, Lars Ramsten, Bengt Colliander, Jan-Henrik Björck, Gillis Sangell, Leif Tengström, Rune Engman och från 2014 Gunda Ahlström.

Programdeklaration av ordföranden, mars 2013:

Sedan maj 2011 har föreningens klubbverksamhet åter förlagts till Domkyrkoförsamlingens lokal vid Själagårdsgatan i Gamla Stan, Stockholm. Aftnarna har inletts med ett allmänt ”mingel” då föreningen serverar lättare drycker. Vänliga föredragshållare har sedan berättat om olika händelser eller företeelser som är eller har varit viktiga för Svenskfinland. Det kan ha gällt ögonblicksbilder från 1940-talets krig, det ”verkliga” Åland eller TV-situationen mellan Sverige och Finland eller många, många andra berättelser. Nu senast fick vi en suverän redogörelse för ”Porkalaparentesen”. Ett föredrag som drog 40 personer!

Kvällarna har alltid avslutats med att vi serverar en buffé till självkostnadspris vid vilken det senaste föredraget eller andra viktiga frågor har debatterats.

Bidragsverksamheten har åter kommit igång och hittills i år har svenskspråkiga skolor i: Björneborg, Borgå, Hyvinge, Kotka, Nurmijärvi, Tammerfors och Varkaus erhållit bidrag ifrån föreningen. Även kulturella aktiviteter av olika slag har stöttats ekonomiskt.

Vi ser med tillförsikt framtiden an och hoppas att än mer kunna sprida kunskap om Svenskfinland och dess kultur. Vår ekonomiska stödverksamhet verkar att vara mycket lovande inför framtiden.